2009-09-25 utsuddad # vanished

Jag har just varit i gruvan. Idag var jag där ensam och det var härligt. Jag smög genom tunneln i mina gummistövlar när jag komma att tänka på en sak. Trotts att jag har varit där flera gånger nu, och i sällskap med andra, finns inga fotspår i rosten som täcker botten i tunneln. inte heller finns några fotspår i leran inne i gruvan. Är inte detta lite märkligt?

Ju mer jag tänkte på detta insåg jag att det är som om jag besöker platsen för första gången varje gång jag åker dit. Alla spår av tidigare besök raderas. Som om min påverkan är så obetydlig att den inte består längre när jag lämnat gruvan.

Jag slängde en sten i pölen i gruvans mitt. Det flöt björklöv på vattnet och de skingrade sig med ringarna utifrån stenens nedslag. Kanske finns det ett naturvetenskapligt svar på detta fenomen men det är inte desto mindre fascinerande; när ringarna lagt sig och vattnet åter var stilla seglade löven tillbaka in mot stenens nedslagsplats för att återta sina ursprungliga platser. Precis som om jag aldrig kastat någon sten. Känslan av att vara en illusion har aldrig varit så stark. Finns gruvan ens, i verkligheten? Eller är det jag som inte finns i gruvan?

#

I've just been in the mine. Today I was there alone and it was wonderful. I slipped through the tunnel in my rubber boots when I come to think of something. Thought I have been there several times now, and in company with others, there are no footprints in the rust that covers the bottom of the tunnel. Nor are there any footprints in the mud inside the mine. Isn’t this a bit strange?

The more I thought about this, I realized that it is as if I visit the site for the first time, every time I go there. All traces of previous visits erased. As for my influences are so insignificant that it doesn’t exist after that I left the mine.

I threw a stone in the pond at the middle of the mine. The birch leaves floating on the water and scattered with the rings from the stones impacts. Perhaps there is a scientific answer to this phenomenon but it is nonetheless fascinating, when the rings settled and the water was calm again sailed the leaves back into the stones strike-spot to regain their original locations. Just as if I had never thrown a stone. The feeling of being an illusion has never been so strong. Does the mine even exist in real life? Or is it me who doesn’t exist in the mine?