2009-09-18 Äntligen inne! Finally there!

Idag har jag för första gången varit inne i gruvan. Jag tog på mig mina gummistövlar, packade anteckningsblock, penna och kamera sen lånade jag Ms bil. Det har varit soligt och varmt även idag och jag besökte gruvan cirka 14.30. Jag parkerade bilen och halvsprang uppför stigen in i skogen. Det luktade kåda och fukt i skogen idag och jag hörde trafiken hela vägen fram till tunnlarna. Här stannade jag upp för att hämta andan och för att lugna ner mig lite. Jag var verkligen nyfiken på hur det såg ut där inne!
Jag gick sakta fram mot den soliga tunneln. (Åt den mörka ägnade jag inte en tanke.) Det växer tjocka lager av mossa på de små klipphyllorna utmed bergssidorna. Det är vacker med kontrasterna mellan den mjuka, fluffiga grönheten och de kala, kalla bergs ytorna. Jag stod på randen av tunneln, precis där vattnet börjar en stund. Underligt nog tog det emot lite att ge sig in i tunneln, även om den var kort och väl upplyst. Jag sänkte sakta ner stöveln i det kristallklara vattnet och ett moln av rost yrde upp när den nådde botten. Det blev iskallt inuti mina plastiga skor. Det låg en smal stock på botten, antagligen hade någon använt den som spång tidigare. Jag balanserade genom tunneln på den. Kameran hände i sin stropp runt min handled. Med jämna mellanrum stötte den emot bergväggen då jag var tvungen att ta stöd med handen.

Humlorna var där idag också. Ett tag trodde jag att de skulle gå till anfall om jag försökte ta mig igenom tunneln men jag nådde andra sidan utan att de ändrade sitt beteende. Jag tittade särskilt efter någon form av bo, ett getingbo eller ett hål? Men det fanns inget. Getingar kan ju svärma runt träväggar och gamla träd på det där viset när de plockar fiber för att bygga sina bo, men inte bygger de av sten? Kanske är det någon form av mineral de är på jakt efter?
Med ett plask hoppade jag den sista biten och stod plötsligt inne i en helt tyst och stilla värld. Trafiken hörde jag inte ett ljud av och även humlesurret var dämpat. Framför mig bredde ett 80 m långt och 20 m brett bergrum ut sig. Väggarna är mellan 15 och 20 meter höga och mitt i brottet ligger en liten sjö. Vid den bortre änden har berget rasat in och stora stenblock ligger utspridda ut med sidan. Det växer sly och småträd överallt men det går att ta sig fram. Ändå står jag stilla precis innanför tunneln och bara tittar. Jag slås av en drömsk känsla och tystnaden är tryckande.

Nu efteråt kan jag tycka att tystnaden påminde om den som uppstår i en hiss när många människor står mycket nära varandra och låssas att de inte syns. Jag fick i alla fall kalla fötter (kanske pågrund utav att min ena stövel läckte) och återvände till civilisationen. Eftersom besöket blev så kort hann jag inte ta några bilder men de kommer med nästa besök!

#

Today I have for the first time been inside the mine. I put on my rubber boots, packed notebook, pen and camera, then I borrowed M’s car. It has been sunny and warm today as well and I visited the mine around 14.30. I parked the car and half ran up the path into the woods. There was a smell of resin and moisture into the woods today and I heard the traffic all the way to the tunnels. Here I stayed up to catch my breath and to calm down a bit. I was really curious how it looked in there! I walked slowly toward the sunny tunnel. (At the dark I have not spent a thought.) There is growing thick layers of moss on the small ledge along the mountain sides. It is beautiful with the contrast between the soft, fluffy green unit and the bare, cold mountain areas. I remain for a while on the edge of the tunnel, just where the water starts. Strangely enough, it took the bit of courage to enter the tunnel, although it was short and well-lit. I slowly let the boot down into the crystal clear water and a cloud of rust flew up when it reached the bottom. It was freezing cold inside my plastic shoes. There was a small log on the bottom which I balanced through the tunnel on. The camera came into its strap around my wrist. Sometimes pushed against the rock wall when I had to get assistance with my hand.

Bumblebees were there today also. For a while I thought they were going to attack if I tried to get through the tunnel but I reached the other side, without them changed their behavior. I looked particularly for any kind of living, a hornet's nest or a hole? But there was none. Wasps can 'swarm around the wooden walls and old trees like that when they pick fiber to build their nest, but they do not build out of stone! Perhaps it is some form of mineral they are looking for?
With a splash, I jumped the last piece and was suddenly inside a completely silent world. Traffic, I heard no sound of and even the bumblebees was subdued. Before me opened a 80 m long and 20 m wide mine out. The walls are between 15 and 20 meters high and in the middle of the mine is a small lake. At the far end has collapsed into the rock and large boulders are scattered out of hand. There is growing shrub and low-grade timber everywhere, but it is possible to get around. Yet I stood just inside the tunnel and watched. I was struck by a dreamy feeling and the silence was oppressive.

Now afterwards, I think the silence reminded that occurs in an elevator when many people are standing very close and fake that they are not visible. I got cold feeted (perhaps one of my boot leaked) and returned to civilization. Since the visit was so short I have not had time to take some pictures but they come with the next visit!