2009-10-05 ruinens sång # the song of the ruin

Idag har jag suttit inne i ruinen, jag vet inte hur länge, en timme eller två dagar? Jag gick förbi den för att komma till gruvan men fastnade på något sätt. Det har varit ganska ruggigt väder idag grått, dimmigt och inte en rörelse i luften. Jag vet inte varför men jag fick för mig att jag skulle gå in i ruinen och där hörde jag ett klingande ljud. Först tyckte jag att det kom väldigt långt bort ifrån men ju mer jag lyssnade desto klarare och mer välbekant blev det. Jag satt länge och lyssnade bara för lyssnandets skull.

Efter ett tag kom jag ihåg att jag hört ljudet en gång tidigare när jag stått precis utanför ruinen. På samma sätt som då kunde jag inte avgöra vad det var som orsakade ljudet, eller musiken, för klingandet höjde och sänkte sig melodiskt. Mitt rationella tänkande tog överhanden och började försöka komma på logiska förklaringar till ljudet, men i samma stund försvann det.

#

Today I have been inside the ruins, I don’t know for how long, an hour or two days? I walked past it to get to the mine, but got stuck somehow. It has been quite bad weather today, gray, foggy and not a movement in the air. I don’t know why but I got the idea that I would go into the ruins and there I heard a jingling sound. At first I thought it was very far away but the more I listened the clearer and more familiar it became. I sat a long time and listened only for the sake of listening.

After a while I remembered that I heard the sound once before when I stood just outside the ruin. Just as then I could not determine what was causing the sound or music, for the blade force rose and fell melodiously. My rational thinking took over and tried to come up with logical explanations for the sound, but at the same moment it vanished.

2009-10-01 en dikt # a poem

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har varit i gruvan så ofta jag kunnat den senaste tiden. Solen och det varma vädret är försvunna men det gör inget. Platsen är så lugn och rofylld samtidigt som jag fortfarande upplever den som ny. Att stress och alla måsten blir som bortblåsta och det ända verkliga är gruvan.

Jag hittade en papperslapp på stigen till gruvan en dag. Det stod:

Sitter i min mormors kök.
Allt luktar som alltid
Allt ser ut som alltid
Allt är som alltid
Kanske..
Står på busshållplatsen.
Alla står tysta som alltid
Alla har brottom som alltid
Alla måste som alltid
Allt är som alltid
Kanske..
Går till jobbet.
Trött som alltid
Behöver kaffe som alltid
Grått som alltid
Kanske..
Kanske..

#

It was a while since I wrote. I've been in the mine as often as I could recently. The sun and the warm weather is gone but it doesn’t matter. The place is so peaceful and quietbut I still experience it as new. That stress and all musts are blown away and the only thing real is the mine.

I found a piece of paper on the path to the mine one day. It stud:

Sitting in my grandmother's kitchen.

Everything smells like always

Everything looks like always

Everything is as always

Maybe ..

Standing at the bus stop.

Everyone are quiet as always

Everyone are in hurry as always

Everyone needs to as always

Everything is as always

Maybe ..

Going to work.

Tired as always

Need coffee as always

Gray as always

Maybe ..

Maybe ..

2009-09-25 utsuddad # vanished

Jag har just varit i gruvan. Idag var jag där ensam och det var härligt. Jag smög genom tunneln i mina gummistövlar när jag komma att tänka på en sak. Trotts att jag har varit där flera gånger nu, och i sällskap med andra, finns inga fotspår i rosten som täcker botten i tunneln. inte heller finns några fotspår i leran inne i gruvan. Är inte detta lite märkligt?

Ju mer jag tänkte på detta insåg jag att det är som om jag besöker platsen för första gången varje gång jag åker dit. Alla spår av tidigare besök raderas. Som om min påverkan är så obetydlig att den inte består längre när jag lämnat gruvan.

Jag slängde en sten i pölen i gruvans mitt. Det flöt björklöv på vattnet och de skingrade sig med ringarna utifrån stenens nedslag. Kanske finns det ett naturvetenskapligt svar på detta fenomen men det är inte desto mindre fascinerande; när ringarna lagt sig och vattnet åter var stilla seglade löven tillbaka in mot stenens nedslagsplats för att återta sina ursprungliga platser. Precis som om jag aldrig kastat någon sten. Känslan av att vara en illusion har aldrig varit så stark. Finns gruvan ens, i verkligheten? Eller är det jag som inte finns i gruvan?

#

I've just been in the mine. Today I was there alone and it was wonderful. I slipped through the tunnel in my rubber boots when I come to think of something. Thought I have been there several times now, and in company with others, there are no footprints in the rust that covers the bottom of the tunnel. Nor are there any footprints in the mud inside the mine. Isn’t this a bit strange?

The more I thought about this, I realized that it is as if I visit the site for the first time, every time I go there. All traces of previous visits erased. As for my influences are so insignificant that it doesn’t exist after that I left the mine.

I threw a stone in the pond at the middle of the mine. The birch leaves floating on the water and scattered with the rings from the stones impacts. Perhaps there is a scientific answer to this phenomenon but it is nonetheless fascinating, when the rings settled and the water was calm again sailed the leaves back into the stones strike-spot to regain their original locations. Just as if I had never thrown a stone. The feeling of being an illusion has never been so strong. Does the mine even exist in real life? Or is it me who doesn’t exist in the mine?

2009-09-22 Hårt arbete # Hard work

AB Kis bröt bara svavel i gruvan under ett års tid. Det är fascinerande vilka resurser som lagts ned bara för att efter ett år kastas bort. Stadsingenjören i norrköping skissade på att bygga en hel liten stad kring gruvan där arbetarna skulle kunna leva med sina familjer. Det skulle finnas restaurang och gymnastiksal, telegraf och livsmedelsbutik! Arbetarhusen byggdes men hade, enligt Ivar Petterson, som arbetade i gruvan och bodde i ett av husen, mycket låg standard. Det fanns vägglös och var mycket kallt. Han arbetade för 40 öre i timmen. Man borrade i berget för hand den första tiden, enligt Ivar, och en handborrare fick 4 kr per meter han borrade. Det ska tilläggas att en mycket duktig handborrare kunde klara upp till två meter per arbetsdag.

Gruvans historia är full av hemska olyckor och slit. Allt för att så effektivt och ekonomiskt som möjligt utvinna rikedomarna. Man kan föreställa sig att både berget och människorna har lidit svårt för den effektiva förtjänsten.

#

AB Kis was only mineing sulfur in the mine for a year. It's fascinating what resources are spent only for one year, and then thrown away. City Architects in Norrköping map out to build an entire small town into the mine where the workers could live with their families. There would be a restaurant and gymnasium, telegraph and grocery store! Workhouses were built but had, according to Ivar Petterson, who worked in the mine and lived in one of the houses, very low standard. There was bugs and it was very cold. He worked for 40 cents an hour. They drilled into the rock by hand the first time, according to Ivar, and a hand drill got 4 kr per meter he drilled. It must be added to, that a very good hand-drillers could drill up to two meters per day.

The mine's history is full of terrible accidents and extreme hard work. All of that to, as efficiently and economically as possible, extracting wealth. One can imagine that both the mountain and the people have suffered greatly for the effective merit.

2009-09-20 Fantastiska färger! # Great colors!

Idag har jag och S varit vid gruvan. S var tvungen att följa med för spänningen som jag kände förra gången har stannat kvar och gjort att jag knappt vågat gå dit ensam! Lite löjligt kanske men jag litar på mina instinkter.
Idag är det också soligt och fint men det blåser lite. Här följer en lista på ljud som vi hört i skogen, inne i gruvan och vid ruinen.

Skogen: motorljud från väg 215, fågelkvitter ev. en stare, lite vind i trädkronorna, barr och kottar som faller från träden och slår i små kvistar innan de dunsar mjukt mot marken, ständig trafik, en korp, en häst som går, olika fågelkvitter, en dörr som slår igen, ljudet av våra fötter när vi går.

Gruvan: humlorna, vattendroppar som plaskar svagt, och enstaka fågelkvitter, trafiken hörs mycket svagt eller om det är vinden?

Ruinen: motorljud men svagare än i skogen, vinden, fåglarna, kottar och barr som faller, ett flygplan och ett svagt klingande ljud. Det låter metalliskt och rytmiskt men mycket, mycket, avlägset. Jag kan inte avgöra från vilket håll det kommer, det är nästan som om jag inbillar mig eller som om ljudet finns inne i mitt huvud.

Jag fokuserade mycket på färgerna i gruvan idag. Så otroliga! Berget är fullt av mineraler och metaller vilket ger det en mycket annorlunda färgskala. Här har brutits svavel och järn och berget har lämnats öppet och blödande sin rost. Det finns alla slags orange och röda toner efter järnet. Svavlet finns i kattguldsform, gult, och vanilj vita kristaller. Många stenar glittrar och glänser. Slyträden har nu fått gula löv och himlen ovanför är koboltblå. Jag ska bifoga bilder på allt detta.

Idag kändes platsen lugn och vacker, både jag och S trodde ett tag att det lekte barn uppe vid staketet som löper kring gruvans kanter men de spionerade nog på oss för vi såg dem aldrig.

#

Today I and S were at the mine. S was required to comply cause of the excitement that I felt last time have stayed and made my hardly dared to go there alone! A bit silly perhaps, but I trust my instincts. Today, it is also sunny and nice but it is blowing a bit. Here is a list of sounds that we heard in the woods, inside the mine and the ruins. '

Forests: engine noise from road 215, birdsong maybe a starling, a little wind in the treetops, needles and cones that fall from the trees and turn into small branches before the soft thud against the ground, constant traffic, a raven, a horse going, different bird chirping, a door slamming, sound of our feet when we go.

Mine: bumblebees, water droplets splashing slightly, and the occasional bird chirping, traffic sounds very weak, or is it wind?

Ruin: engine noise, but weaker than in the forest, wind, birds, pine cones and pine needles that fall, an airplane and a faint tinkling sound. It sounds metallic and rhythmic but very, very, far away. I can‘t determine from what direction it comes, it's almost like I imagine, or as if the sound is inside my head.

I focused much on the colors of the mine today. So amazing! The mountain is full of minerals and metals, which gives it a very different color scheme. Here has been mined sulfur and iron, and the mountain has been open and bleeding their rust. There are all kinds of orange and red tones. The sulfur is found in gold, amber, and vanilla white crystals. Many stones glitter and shiny. The small trees now have yellow leaves and the sky above is cobalt blue. I will attach pictures of all this.

Today the place felt quiet and beautiful, both I and S thought for a while that children were playing up at the fence that runs around the edges of the mine but they probably spied for us because we never saw them.

2009-09-19 En artikel ur lokaltidningen # An article from the local newspaper

NT skriver 2004-11-13 om miljöutredningen som Länsstyrelsens miljöenhet då just har påbörjat med hjälp av Naturvårdsverket. Man har undersökt ca 450 övergivna gruvhål i länet och Sätragruvan tillsammans med två andra är de tre som fått högst riskbedömning 1 (av 4) . Trotts det verkar det inte vara någon större risk för förgiftning av människor och miljö kring gruvan så länge grundvattnet ligger på en stabil nivå.

Kiselmalmen vittrar snabbare då den kommer i kontakt med i syret i luften. Då bildas svavelsyra som leder till en sur miljö. Den i sin tur får metaller som finns bundna i marken att börja röra på sig ut mot närmaste vattendrag. - Den stora risken är för Glan. Hela ekosystemet påverkas av metallerna. Det kan leda till att det blir mindre mängd fisk i sjön, säger Ola Sundin som arbetar med gruvprojektet vid länsstyrelsens miljöenhet. (jag kan också tillägga att stora delar av Norrköping får sitt dricksvatten från Glan!)

Nt blir guidade i gruvan av den förre ägaren, som också varit guide där i flera år innan kommunen upptäckte att det var rasrisk och slutade marknadsföra gruvan som turistmål. 2003 togs namnet Sätragruvan bort från turistkartorna tillsammans med de spångar och skyltar som hjälpt besökare att hitta till platsen. - Det syns hur murket berget är, säger guiden när han visar den portal där malmtåg för länge sedan passerade in och ut i dagbrottet.

#

NT writes in 2004-11-13 aboute the environmental review that the Counties Agency environmental unit just has begun, with help from Environmental Protection Agency. They have examined about 450 abandoned mines in the county and Sätra mine along with two others, are top three of who received the highest risk 1 (of 4). Assigned to it seems to be no greater risk of poisoning to humans and the environment surrounding as long as the groundwater is at a stable level.

Silicon ore being eroded more quickly when it comes into contact with the oxygen in the air. When the formation of sulfuric acid leading to an acidic environment. It in turn makes the bound metals in the ground to start moving out towards the nearest watercourse. - The big risk is for the Glan. The whole ecosystem is affected by the metals. It can lead to the less amount of fish in the lake, "says Ola Sundin, who is working with the mining project at the County Administrative Board environmental unit. (I might also add that much of the Norrkoping get their drinking water from Glan!)

Nt is guided into the mine by the former owner, who also been a guide there for several years before the municipality found that there are a risk and stop promoting the mine as a tourist destination. 2003, the name Sätra mine was taken out of the tourist maps, together with the gangways and the plates that helped visitors find the site. - It can be seen how rotten the rock are, says the guide as he shows the portal where the ore trains long since passed in and out in the open pit.

2009-09-18 Äntligen inne! Finally there!

Idag har jag för första gången varit inne i gruvan. Jag tog på mig mina gummistövlar, packade anteckningsblock, penna och kamera sen lånade jag Ms bil. Det har varit soligt och varmt även idag och jag besökte gruvan cirka 14.30. Jag parkerade bilen och halvsprang uppför stigen in i skogen. Det luktade kåda och fukt i skogen idag och jag hörde trafiken hela vägen fram till tunnlarna. Här stannade jag upp för att hämta andan och för att lugna ner mig lite. Jag var verkligen nyfiken på hur det såg ut där inne!
Jag gick sakta fram mot den soliga tunneln. (Åt den mörka ägnade jag inte en tanke.) Det växer tjocka lager av mossa på de små klipphyllorna utmed bergssidorna. Det är vacker med kontrasterna mellan den mjuka, fluffiga grönheten och de kala, kalla bergs ytorna. Jag stod på randen av tunneln, precis där vattnet börjar en stund. Underligt nog tog det emot lite att ge sig in i tunneln, även om den var kort och väl upplyst. Jag sänkte sakta ner stöveln i det kristallklara vattnet och ett moln av rost yrde upp när den nådde botten. Det blev iskallt inuti mina plastiga skor. Det låg en smal stock på botten, antagligen hade någon använt den som spång tidigare. Jag balanserade genom tunneln på den. Kameran hände i sin stropp runt min handled. Med jämna mellanrum stötte den emot bergväggen då jag var tvungen att ta stöd med handen.

Humlorna var där idag också. Ett tag trodde jag att de skulle gå till anfall om jag försökte ta mig igenom tunneln men jag nådde andra sidan utan att de ändrade sitt beteende. Jag tittade särskilt efter någon form av bo, ett getingbo eller ett hål? Men det fanns inget. Getingar kan ju svärma runt träväggar och gamla träd på det där viset när de plockar fiber för att bygga sina bo, men inte bygger de av sten? Kanske är det någon form av mineral de är på jakt efter?
Med ett plask hoppade jag den sista biten och stod plötsligt inne i en helt tyst och stilla värld. Trafiken hörde jag inte ett ljud av och även humlesurret var dämpat. Framför mig bredde ett 80 m långt och 20 m brett bergrum ut sig. Väggarna är mellan 15 och 20 meter höga och mitt i brottet ligger en liten sjö. Vid den bortre änden har berget rasat in och stora stenblock ligger utspridda ut med sidan. Det växer sly och småträd överallt men det går att ta sig fram. Ändå står jag stilla precis innanför tunneln och bara tittar. Jag slås av en drömsk känsla och tystnaden är tryckande.

Nu efteråt kan jag tycka att tystnaden påminde om den som uppstår i en hiss när många människor står mycket nära varandra och låssas att de inte syns. Jag fick i alla fall kalla fötter (kanske pågrund utav att min ena stövel läckte) och återvände till civilisationen. Eftersom besöket blev så kort hann jag inte ta några bilder men de kommer med nästa besök!

#

Today I have for the first time been inside the mine. I put on my rubber boots, packed notebook, pen and camera, then I borrowed M’s car. It has been sunny and warm today as well and I visited the mine around 14.30. I parked the car and half ran up the path into the woods. There was a smell of resin and moisture into the woods today and I heard the traffic all the way to the tunnels. Here I stayed up to catch my breath and to calm down a bit. I was really curious how it looked in there! I walked slowly toward the sunny tunnel. (At the dark I have not spent a thought.) There is growing thick layers of moss on the small ledge along the mountain sides. It is beautiful with the contrast between the soft, fluffy green unit and the bare, cold mountain areas. I remain for a while on the edge of the tunnel, just where the water starts. Strangely enough, it took the bit of courage to enter the tunnel, although it was short and well-lit. I slowly let the boot down into the crystal clear water and a cloud of rust flew up when it reached the bottom. It was freezing cold inside my plastic shoes. There was a small log on the bottom which I balanced through the tunnel on. The camera came into its strap around my wrist. Sometimes pushed against the rock wall when I had to get assistance with my hand.

Bumblebees were there today also. For a while I thought they were going to attack if I tried to get through the tunnel but I reached the other side, without them changed their behavior. I looked particularly for any kind of living, a hornet's nest or a hole? But there was none. Wasps can 'swarm around the wooden walls and old trees like that when they pick fiber to build their nest, but they do not build out of stone! Perhaps it is some form of mineral they are looking for?
With a splash, I jumped the last piece and was suddenly inside a completely silent world. Traffic, I heard no sound of and even the bumblebees was subdued. Before me opened a 80 m long and 20 m wide mine out. The walls are between 15 and 20 meters high and in the middle of the mine is a small lake. At the far end has collapsed into the rock and large boulders are scattered out of hand. There is growing shrub and low-grade timber everywhere, but it is possible to get around. Yet I stood just inside the tunnel and watched. I was struck by a dreamy feeling and the silence was oppressive.

Now afterwards, I think the silence reminded that occurs in an elevator when many people are standing very close and fake that they are not visible. I got cold feeted (perhaps one of my boot leaked) and returned to civilization. Since the visit was so short I have not had time to take some pictures but they come with the next visit!

2009-09-15 Besökt på Finspångkommuns Centralarkiv # Visiting the Finspång Municipality's Central archive

Idag har jag varit i Finspångkommuns centralarkiv för att leta efter dokument över Sätragruvans historia. Bo Norrgård har utarbetat en sammanställning över AB Kis Doverstorp verksamhet mellan 1916 och 1919. Han nämner också lite om gruvans tidigare historia.

Enligt Norrgård har man brutit järnmalm i området redan på 1600talet för att leverera till smedjor i Finspång. Men han tror också att brytning kan ha skett redan på 1300talet men detta är inte bekräftat. Det finns inte mycket information om området från äldre tider, men människor har levat och bott i området sedan lång tid tillbaka. Enligt uppgifter från Sätra Studios 1998 som jag funnit på nätet, bröts också koppar i området kring Sätra redan på Gustav Vasas tid. Detta menar Sätra Studios är säkert eftersom man funnit brev från bönderna som klagat på de extrema arbetsförhållandena kring gruvan. Brytningen av koppar ska dock ha upphört någon gång under 1500-talet när det utvecklades effektivare sätt att bryta koppar som gjorde att andra gruvor konkurrerade ut de i Sätraområdet. Man återupptog malmbrytningen på 1820-talet för att sedan lägga ned den på 1830-talet då det inte länger fanns lika mycket järn att bryta.

I området finns också svavel, vilket var vad AB Kis bröt mellan 1916-1919. Aktiebolaget bildades i Norrköping 1916 när Bergingengör B. Orton meddelade att han funnit mycket svavelkis i berget och som han menade skulle vara ”lämpliga att exploatera”. AB Kis byggde en stor anläggning på platsen och började genast bryta svavlet. Allt verkade gå bra även om malmen hade betydligt mindre svavelhalt än vad man trott. I samband med att världskriget slutade förändrades handelsavtalen och AB Kis gick över till att tillverka Dovertorp rödfärg, vilken ska ha varit lite mörkare i färgen än Falu rödfärg. 1919 gick så AB Kis i konkurrs och över 100 arbetare fick sparken.

Mellan dagbrottet och NÖJ (norra Östergötlands järnvägar) gick en ca 1 km lång 600 mm:s järnväg på vilken ett tryckluftslok drog vagnarna med svavel ut till utlastningsplatsen där svavlet lastades om till NÖJ:s egna vagnar. Det måste vara den här järnvägens banvall som stigarna in till gruvan går på. Det är därför de är upphöjda.

1978-08-02 besökte Bo norrgård och Björn Waldenström Sätragruvan och detta är deras iakttagelser:
”Mycket stort dagbrott, ej vattenfyllt (!) och inte heller igenvuxet i området (trol. P.g.a. markens kemikalier). Två gruvgångar iakttages i botten på dagbrottet. På ett par hundra meters avstånd finnes mäktiga betongfundament (typ kyrkoruin). ”

#

Today I have been in Finspång Municipality central archive to search for records of Sätra mine's history. Bo Norrgård has prepared a summary of AB Kis Doverstorp activities between 1916 and 1919th. He also mentions a bit about the mine's past history.

According to Norrgård people has mining ore in the area already in 1600 to supply smithy’s in Finspång. Norrgård also believes that mining may have occurred already in 1300talet but this is not confirmed. There is little information about the area from earlier times, but people have lived in the area for a long time. According to data from Sätra Studios in 1998 as I found online, people was mining copper in the area around Sätra already during Gustav Vasa's regin. This Sätra Studios means is confirmed because the founding of some letters from workers who complained about the extreme working conditions around the mine. Mining of copper, must be terminated during the 1500s when more efficient ways to mine the copper was developed and other mines competed out the ones in the Sätra area. The iron ore mining resumed in the 1820s and then put down in the 1830s because the mining assens was por.

The area also contains sulfur, which is what AB Kis mine between 1916-1918. The company was formed in Norrköping in 1916 when B. Orton announced that he found much pyrite in the rock, which he said would be "appropriate to exploit." AB Kis built a large industry on the site and immediately started breaking the sulfur. Everything seemed to go well even if the ore had significantly lower sulfur content than was thought. When the world war ended the trade agreements change and AB Kis went on to produce Doverstorp red house paint, which should have been a bit darker in color than Falu red. 1919 AB Kis liquidated and over 100 workers were sacked.

Between the mine and NOJ (northern Östergötland railways) showed an approximately 1 km long, 600 mm's rail on which a compressed air engine pulled wagons with sulfur to the loading site were the sulfur was loaded on to NOJ's own wagons. It must be this railway embankment that the paths into the mine goes on. That is why they are elevated.

1978-08-02 visited Bo Norrgård and Björn Waldenström Sätra mine and this is their findings: "Very large open mine, not yet water-filled (!), Nor overgrown in the area (maybe because soil chemicals). Two tunnels adhered to the bottom of the open pit. For a few hundred meters away there is mighty concrete foundations (type church ruin). "

2009-09-11 Mitt andra (misslyckade) besök i gruvan # My second (unsuccessful) visit to the mine

Jag har precis varit vid gruvan och den här gången hittade jag fram utan några större problem. Jag hade min hund med mig. Han är gammal och hör lite illa men är väldigt snäll. Idag är det soligt och varmt och jag kom fram till gruvan redan vid 8.00 på morgonen. Då låg daggen fortfarande kvar i spindelväven och solen lyste upp dem med långa strålar från sidan. Först ville min hund inte gå den vänstra stigen, kanske tyckte han liksom jag gjorde förra gången att den högra såg mer inbjudande ut? Hur som tog vi ändå den vänstra stigen. Den ledde fram till en bred upphöjd stig vilken i sin tur delade sig i två efter en liten bit. Träden stod helt tysta den här morgonen, ingen vind lekte i deras kronor. Jag stannade till ett ögonblick där den upphöjda stigen delade sig för att välja vart jag skulle gå. Den ena stigen fortsatte nästan rakt fram medan den andra stack iväg rakt åt vänster. Jag såg inte mycket av vad som väntade längre fram på stigarna eftersom berget här plötsligt steg brant uppåt. Båda stigarna verkade dock fortsätta i en jämn höjd, de gick alltså rakt in i berget. Jag valde den vänstra, troligen eftersom den högra hade varit fel förra gången. Vi kom inte långt alls på den stigen min hund och jag. Redan efter ett par meter var bergssidorna på båda sidor om stigen flera meter höga och framför oss tornade en lång tunnel upp sig. Jag såg ingenting av tunneln, men jag kunde se ett ljus i andra änden. Plötsligt började min hund morra, vilket är ovanligt för honom. Givetvis skrämde det mig, jag såg ju inte alls vad som fanns inne i tunneln framför oss. Dessutom började min hund dra i kopplet för att komma bort från tunneln och dess kompakta tysta svärta. Någonting kändes mycket obehagligt med den här tunneln. Det var något som inte stämde.
Vi gick, men inte tillbaka till bilen utan vi fortsatte på den andra upphöjda vägen, den som fortsatte rakt fram. Även den svängde ganska snart in i berget och slutade i en tunnel. Men denna tunnel var inte mer än tre meter lång och den badade i morgonsol. Liksom den förra tunneln var denna fylld av vatten, det skulle helt klart räcka mig en bit upp på smalbenen. Men i motsatts till den andra tunneln glittrade den här eftersom solen speglade sig i vattnet och lyste upp tunnelns väggar. Vattnet var glasklart och iskallt och botten var knallorange. Lager på lager av rost täckte stenarna och pinnarna som låg på botten av tunneln. Jag hörde en stilla plopp när vatten droppade ner från tunnelns tak. Plötsligt insåg jag vad som gett mig den olustiga känslan av att någonting inte stämde med den andra tunneln. Jag hörde surrandet av insekter! Det var öronbedövande i tystnaden. Här vid den solbelysta tunneln fick surret mig att tänka på humlor i blommande körsbärsträd men när det nåde mig inifrån den svarta och kalla tunneln kände jag inte igen det alls. Vad i hela världen har humlor i kala bergstunnlar att göra? Det kan inte ha varit en slump att de var där för jag stod kvar i minst 20 min. och lyssnade på dem.
Jag lyckades inte komma in i dagbrottet idag heller. Det är som om det inte vill att jag ska ta mig dit! Men jag ger inte upp, tredje gången gillt.
#
I've just been at the mine and this time I found my way without any major problems. I had my dog with me. He is old and hear a bit bad but is very nice. Today it's sunny and warm and I arrived at the mine already at 8.00 am. When the dew was still present in the spider web and the sun shone them up with long rays from the side. At first my dog didn’t want to go the left path, maybe he thought as I did last time, that the right looked more inviting? However we are taking the left path. It led to a broad elevated path which in turn split into two after a short walk. The trees were silent this morning, no wind were playing in their crowns. I stopped a moment in which the elevated path split itself to choose where I would go. One path went almost straight ahead while the other took off straight to the left. I did not see much of what was expected later in the paths because this mountain suddenly rose steeply upward. Both paths seemed to continue at a steady altitude, and then they went straight into the mountain. I chose the left, probably because the right had been wrong last time. After only a few meters there were mountainsides on both sides of the trail several meters high and above us towered a long tunnel up. I saw nothing of the tunnel, but I could see a light at the end of it. Suddenly my dog growl, which is unusual for him, and it scared me. I did not see at all what was inside the tunnel in front of us. In addition, my dog started to pull the leash to get away from the tunnel and its compact, silent blackness. Something felt very uncomfortable with this tunnel. It was something that was not true. We went, but not back to the car, but we continued on the second elevated road, the one that went straight ahead. Although it turned pretty quickly into the mountain and stopped in a tunnel. But this tunnel was not more than three meters long and swam in the morning sun. Like the previous tunnel this was filled with water, it would clearly pass me a piece up on the shins. But in contrast to the other tunnel this one glittered because the sun was reflected in the water and lit up the tunnel walls. The water was crystal clear and icy cold and the bottom was orange. Layers of rust covered the stones and sticks which lay on the bottom of the tunnel. I heard a gentle plop when water dripped down from the tunnel roof. Suddenly I realized what gave me the uncomfortable feeling that something was wrong with the other tunnel. I heard the buzzing of insects! It was deafening in the silence. Here at the sunlit tunnel the humming reminds me of bumble bees in the flowering cherry tree, but in the dark and cold tunnel I did not recognize it at all. What in the world have bumble bees in bare rock tunnels to do? It wasn’t a coincidence that they were there, I remained for at least 20 min. to listened to them.

I did not get into the open pit today, either. It is as if it does not want me to take me there! But I will not give up, third time lucky.

2009-09-08 Mitt första (misslyckade) besök # My first (non-) visit at the mine

Jag bor en bit ifrån Sätragruvan och behövde därför skjuts av någon med bil för att ta mig dit idag. Det löste sig genom att M följde med mig. Vi viste på ett ungefär vart gruvan var belägen och lyckades (efter ca 1 mils omväg) hitta fram till rätt stig. Vi parkerade bilden och började promenera på den upptrampade stigen. Efter ett par hundra meter delade sig dock stigen och vi försökte återkalla i minnet (vi har besökt platsen ihop för många, många, år sedan) vilken av stigarna vi skulle ta. Den högra stigen kändes mest välkomnande så vi följde den. Efter ca 10 minuter började vi allvarligt fundera över om vårt val varit riktigt. Skogen i området är mycket vacker, granarna är otroligt höga och står tätt nog för att göra marken skuggig. Idag stod solen ändå mycket lågt och silade sig in genom grenarna. Överallt växer grön mossa, små krokiga hasselsnår och en och annan svamp. Vi fortsatte stigen fram eftersom båda tyckte att det skulle vara jätteretligt att vända om gruvan låg bakom nästa krök. Dessvärre låg inte gruvan bakom varken nästa eller den tredje eller den femte kröken och det skymde snabbt. Vi ökade på tempot och kom efter ca 30 minuters rask promenad fram till några märkliga betongruiner. De var både vackra och lite skrämmande och på grund utav mörkret så utforskade vi dem inte närmare. I anslutning till ruinerna fann vi ett mycket underligt markområde. Det såg ut som någon form av våtmark med glest växande tallar och granar men istället för högt gräs, vass eller pors, som ju brukar finnas i sådana områden, var marken bar. Det såg ut som om någon nyligen tippat ett jättelass med sand över kärret.(det växer inte minsta grässtrå på sanden). Det mystiska är att det inte finns någon väg i anslutning till sanden och det hade behövts åtskilliga lastbilar för att frakta dit den.
Hur som hittade vi i alla fall tillbaka till bilen efter vår långpromenad. Nu när jag sitter här hemma och skriver inser jag att vi måste ha gått i en stor cirkel runt gruvan. Hade vi valt vänster i stället för höger hade vi nog hittat rätt. Men nu har jag ju sett ruinerna av någon slags fabrik och den konstiga våtmarken. Dessutom var skogen otroligt vacker och det kan vara bra att ha sett omgivningarna lite innan jag går direkt på gruvan.
#
I went to Sätragruvan with M today (it’s quite a bit to go so I had to wait for M to drive my). After some mistake we found the right way and reached the right path. After walking a 100 m we found our self facing a crossroad. What way to choose? We thought the right-one looked more inviting. After walking approximately 10 min. we started to wonder. Although M and I are that kind of persons that doesn’t want to give in, maybe the mine is behind next bend? But it wasn’t.
Anyway the forest was marvelous! The fir trees were tall and the ground was covered with moss. The sun was shining through the trees and everything was beautiful. After nearly 30 min. of walk we found some big, mysterious, ruins. They were both beautiful and scary. My guess is that it has been some kind of industry building. Next to the ruins there wore a strange swamp. There were some pine trees but the ground was only sand. Usually there would be some bushes at least. It look like someone had dumped the sand there very recent, but to do that you would need a truck. Problem is, there’s no road.
Anyhow we found our way back to the car and we did some interesting founding’s. It’s probably good for my understanding of the mine to have seen the surroundings. And next time I know to choose the left path. Today we most have walked in a bit circle around the mine.