Jag har precis varit vid gruvan och den här gången hittade jag fram utan några större problem. Jag hade min hund med mig. Han är gammal och hör lite illa men är väldigt snäll. Idag är det soligt och varmt och jag kom fram till gruvan redan vid 8.00 på morgonen. Då låg daggen fortfarande kvar i spindelväven och solen lyste upp dem med långa strålar från sidan. Först ville min hund inte gå den vänstra stigen, kanske tyckte han liksom jag gjorde förra gången att den högra såg mer inbjudande ut? Hur som tog vi ändå den vänstra stigen. Den ledde fram till en bred upphöjd stig vilken i sin tur delade sig i två efter en liten bit. Träden stod helt tysta den här morgonen, ingen vind lekte i deras kronor. Jag stannade till ett ögonblick där den upphöjda stigen delade sig för att välja vart jag skulle gå. Den ena stigen fortsatte nästan rakt fram medan den andra stack iväg rakt åt vänster. Jag såg inte mycket av vad som väntade längre fram på stigarna eftersom berget här plötsligt steg brant uppåt. Båda stigarna verkade dock fortsätta i en jämn höjd, de gick alltså rakt in i berget. Jag valde den vänstra, troligen eftersom den högra hade varit fel förra gången. Vi kom inte långt alls på den stigen min hund och jag. Redan efter ett par meter var bergssidorna på båda sidor om stigen flera meter höga och framför oss tornade en lång tunnel upp sig. Jag såg ingenting av tunneln, men jag kunde se ett ljus i andra änden. Plötsligt började min hund morra, vilket är ovanligt för honom. Givetvis skrämde det mig, jag såg ju inte alls vad som fanns inne i tunneln framför oss. Dessutom började min hund dra i kopplet för att komma bort från tunneln och dess kompakta tysta svärta. Någonting kändes mycket obehagligt med den här tunneln. Det var något som inte stämde.
Vi gick, men inte tillbaka till bilen utan vi fortsatte på den andra upphöjda vägen, den som fortsatte rakt fram. Även den svängde ganska snart in i berget och slutade i en tunnel. Men denna tunnel var inte mer än tre meter lång och den badade i morgonsol. Liksom den förra tunneln var denna fylld av vatten, det skulle helt klart räcka mig en bit upp på smalbenen. Men i motsatts till den andra tunneln glittrade den här eftersom solen speglade sig i vattnet och lyste upp tunnelns väggar. Vattnet var glasklart och iskallt och botten var knallorange. Lager på lager av rost täckte stenarna och pinnarna som låg på botten av tunneln. Jag hörde en stilla plopp när vatten droppade ner från tunnelns tak. Plötsligt insåg jag vad som gett mig den olustiga känslan av att någonting inte stämde med den andra tunneln. Jag hörde surrandet av insekter! Det var öronbedövande i tystnaden. Här vid den solbelysta tunneln fick surret mig att tänka på humlor i blommande körsbärsträd men när det nåde mig inifrån den svarta och kalla tunneln kände jag inte igen det alls. Vad i hela världen har humlor i kala bergstunnlar att göra? Det kan inte ha varit en slump att de var där för jag stod kvar i minst 20 min. och lyssnade på dem.
Jag lyckades inte komma in i dagbrottet idag heller. Det är som om det inte vill att jag ska ta mig dit! Men jag ger inte upp, tredje gången gillt.
#
I've just been at the mine and this time I found my way without any major problems. I had my dog with me. He is old and hear a bit bad but is very nice. Today it's sunny and warm and I arrived at the mine already at 8.00 am. When the dew was still present in the spider web and the sun shone them up with long rays from the side. At first my dog didn’t want to go the left path, maybe he thought as I did last time, that the right looked more inviting? However we are taking the left path. It led to a broad elevated path which in turn split into two after a short walk. The trees were silent this morning, no wind were playing in their crowns. I stopped a moment in which the elevated path split itself to choose where I would go. One path went almost straight ahead while the other took off straight to the left. I did not see much of what was expected later in the paths because this mountain suddenly rose steeply upward. Both paths seemed to continue at a steady altitude, and then they went straight into the mountain. I chose the left, probably because the right had been wrong last time. After only a few meters there were mountainsides on both sides of the trail several meters high and above us towered a long tunnel up. I saw nothing of the tunnel, but I could see a light at the end of it. Suddenly my dog growl, which is unusual for him, and it scared me. I did not see at all what was inside the tunnel in front of us. In addition, my dog started to pull the leash to get away from the tunnel and its compact, silent blackness. Something felt very uncomfortable with this tunnel. It was something that was not true. We went, but not back to the car, but we continued on the second elevated road, the one that went straight ahead. Although it turned pretty quickly into the mountain and stopped in a tunnel. But this tunnel was not more than three meters long and swam in the morning sun. Like the previous tunnel this was filled with water, it would clearly pass me a piece up on the shins. But in contrast to the other tunnel this one glittered because the sun was reflected in the water and lit up the tunnel walls. The water was crystal clear and icy cold and the bottom was orange. Layers of rust covered the stones and sticks which lay on the bottom of the tunnel. I heard a gentle plop when water dripped down from the tunnel roof. Suddenly I realized what gave me the uncomfortable feeling that something was wrong with the other tunnel. I heard the buzzing of insects! It was deafening in the silence. Here at the sunlit tunnel the humming reminds me of bumble bees in the flowering cherry tree, but in the dark and cold tunnel I did not recognize it at all. What in the world have bumble bees in bare rock tunnels to do? It wasn’t a coincidence that they were there, I remained for at least 20 min. to listened to them.
I did not get into the open pit today, either. It is as if it does not want me to take me there! But I will not give up, third time lucky.
Vi gick, men inte tillbaka till bilen utan vi fortsatte på den andra upphöjda vägen, den som fortsatte rakt fram. Även den svängde ganska snart in i berget och slutade i en tunnel. Men denna tunnel var inte mer än tre meter lång och den badade i morgonsol. Liksom den förra tunneln var denna fylld av vatten, det skulle helt klart räcka mig en bit upp på smalbenen. Men i motsatts till den andra tunneln glittrade den här eftersom solen speglade sig i vattnet och lyste upp tunnelns väggar. Vattnet var glasklart och iskallt och botten var knallorange. Lager på lager av rost täckte stenarna och pinnarna som låg på botten av tunneln. Jag hörde en stilla plopp när vatten droppade ner från tunnelns tak. Plötsligt insåg jag vad som gett mig den olustiga känslan av att någonting inte stämde med den andra tunneln. Jag hörde surrandet av insekter! Det var öronbedövande i tystnaden. Här vid den solbelysta tunneln fick surret mig att tänka på humlor i blommande körsbärsträd men när det nåde mig inifrån den svarta och kalla tunneln kände jag inte igen det alls. Vad i hela världen har humlor i kala bergstunnlar att göra? Det kan inte ha varit en slump att de var där för jag stod kvar i minst 20 min. och lyssnade på dem.
Jag lyckades inte komma in i dagbrottet idag heller. Det är som om det inte vill att jag ska ta mig dit! Men jag ger inte upp, tredje gången gillt.
#
I've just been at the mine and this time I found my way without any major problems. I had my dog with me. He is old and hear a bit bad but is very nice. Today it's sunny and warm and I arrived at the mine already at 8.00 am. When the dew was still present in the spider web and the sun shone them up with long rays from the side. At first my dog didn’t want to go the left path, maybe he thought as I did last time, that the right looked more inviting? However we are taking the left path. It led to a broad elevated path which in turn split into two after a short walk. The trees were silent this morning, no wind were playing in their crowns. I stopped a moment in which the elevated path split itself to choose where I would go. One path went almost straight ahead while the other took off straight to the left. I did not see much of what was expected later in the paths because this mountain suddenly rose steeply upward. Both paths seemed to continue at a steady altitude, and then they went straight into the mountain. I chose the left, probably because the right had been wrong last time. After only a few meters there were mountainsides on both sides of the trail several meters high and above us towered a long tunnel up. I saw nothing of the tunnel, but I could see a light at the end of it. Suddenly my dog growl, which is unusual for him, and it scared me. I did not see at all what was inside the tunnel in front of us. In addition, my dog started to pull the leash to get away from the tunnel and its compact, silent blackness. Something felt very uncomfortable with this tunnel. It was something that was not true. We went, but not back to the car, but we continued on the second elevated road, the one that went straight ahead. Although it turned pretty quickly into the mountain and stopped in a tunnel. But this tunnel was not more than three meters long and swam in the morning sun. Like the previous tunnel this was filled with water, it would clearly pass me a piece up on the shins. But in contrast to the other tunnel this one glittered because the sun was reflected in the water and lit up the tunnel walls. The water was crystal clear and icy cold and the bottom was orange. Layers of rust covered the stones and sticks which lay on the bottom of the tunnel. I heard a gentle plop when water dripped down from the tunnel roof. Suddenly I realized what gave me the uncomfortable feeling that something was wrong with the other tunnel. I heard the buzzing of insects! It was deafening in the silence. Here at the sunlit tunnel the humming reminds me of bumble bees in the flowering cherry tree, but in the dark and cold tunnel I did not recognize it at all. What in the world have bumble bees in bare rock tunnels to do? It wasn’t a coincidence that they were there, I remained for at least 20 min. to listened to them.
I did not get into the open pit today, either. It is as if it does not want me to take me there! But I will not give up, third time lucky.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar